Det är med sorg i hjärtat jag lägger upp de allra sista bilderna från EM 2008. För lets face it; vi är ute. Och Jag & Ximel kommer inte ha några fler underbara kvällar från Avenyn i gult o blått och 6000 back up sångare.
Förrutom folket över så var det ju så klart de två stjärnorna som rockade på avenyn.
XIMEL och FRIDA
Men även sötisarna Skogen & Kattis hade idag lokaliserat oss och storbildsskärmarna! Trevligt!
Fyra hoppfulla flickor!
I vimlet hittade vi även den här mannen;
"Camp-Sweden" heter han. Han har varit full sedans första EM dagen. (Då räknar vi inte med kvalet, tror jag). Han visade filmer från camp sweden där borta i alperna (för han kom hem därifrån igår) och berättade små anekdoter. Trevligt. Mer om han senare.
Ximel var rätt törstig och tog sig igenom dessa ölen. Innan halvtid kan ju tillläggas.
Det mådde hon såhär av. Men jag sken som solen.
Snart försvinner Ximel in i vimlet för att ta sig till bajjamajorna. Det tar lång tid och jag blir rastlös. Var är min vapendragare? Snart ser jag henne boxa sig fram mellan folket hetsigt gestikulerande något. "Vi har inte tid med charader nu" tänker jag. Men när jag tolkat att hon leker reporter så förstår jag. Jag kastar jag mig fram imot henne och vi springer tillsammans mot GT reportern som intervjuar och tar bilder på oss. YES! SCORE! Vi gjorde det igen.
Ximel & Frida - Mediakåta. GT sid.23 (08.06.19)
I slutet av andra halvlek har jag stått och stört mig på en liten skit i skjorta och slipps som suttit och kommenterat precis allt jag sagt och gjort under hela andra halvlek. Min bägare rann över. Jag blev less. Men då min syn på saken är så tråkig får ni Ximels uppfattning av händelsen.
Historien om Frida - Huliganen (av Ximel)
Jag måste bara passa på att skvallra om hur en förlust kan skapa frustration. Som vanligt (ingen är väl direkt förvånad) såg jag och Frajda matchen på Avenyn. Denna gång hade vi även Skog och Kattis med oss. I slutminuterarna när det blev uppenbart att Sverige skulle förlora och åka ur turneringen växte frustrationen inom oss alla. Frajda hade bara lite svårare att hantera den då hon plötsligt hoppar på en kille, håller fast hans ansikte i ett stadigt grepp, pressar honom bakåt och hotar med att slå till honom om han inte håller käften. Om jag inte varit så deprimerad för stunden hade jag skrattat högt åt synen när Frajda nästa lägger sig över killen, som bredvid Frajda såg ut som en skrämd ekorre.
(Till mitt försvar vill jag tilllägga att "Camp-Sweden" sa att han var påväg att göra detsamma, men jag hann före.)
Sverige sög. Vi grät lite. Sedan bjöds det på shottar och öl i massor av ett mycket trevligt sällskap. Oh ljuva alkohol, som du kan dämpa sorgen... =)
För sista gången 2008, njut av dessa blågula nunor:
(((Over and Out)))