Hjärnstopp

Okej, jag skriver när jag är arg. Misstaget kanske är att hela världen kan läsa det. Jag tänker inte efter före. Jag är inte bra på det, det hör inte till när man heter Frida.

Men nu har jag lugnat ner mig, ätit en kexchoklad i ren ilska/deppighet och kommit fram till följande;

Jag har aldrig varit rädd för konkurrans, jag har alltid hatat när folk går bakom min rygg eller inte vågar stå rakryggade och tala ärligt, jag avskyr fegisar och ogillar skitsnack. Men mest av allt hatar jag att ge upp.

Först måste jag få ur mig min ilska, sedan måste jag vända och vrida på saker och ting. Givetvis med tvång från andra håll. Men man går från extrem ilska till klarhet.
Jag vet inte vad som kommer hända i år. Jag vet inte om jag kommer få någon speltid överhuvudtaget, men jag har en sak klart för mig,
Jag v ä g r a r att lägga mig, ta in vem fan ni vill, varför inte självaste hope solo? Jag skall kämpa tills jag gråter blod om det behövs för att ta första platsen i målet.

Från och med nu slutar jag tänka när det kommer till fotboll.

(((Over and Out)))