Svettigt värre

Alla vet att jag hatar att springa. Men det är inte mitt fel, när jag blev till så saknades "löp-molekylen" i min kropp. Det struntade jag i. Men idag var jag tvungen att återigen försöka mig på att springa. När just den molekylen fattas i kroppen känner man snabbt att benen blir till betong klumpar, dom fastnar i marken och endast med extrem vilja och oumbärglig smärta kan man förflyttas framåt.

Just det hände iof sig inte idag. Idag gick det rätt bra.
Rinky sa att jag skulle springa i 30 minuter så jag sprang i 32. Jag är mäkta stolt som ni förstår.

Imorgon hoppas jag att jag får köra lite målvaktsträning. Börjar definitivt tappa tålamodet.
Nästa helg är det match och jag kommer absolut inte att få stå.

Det jobbiga med att vara skadad är att man känner att man inte blir betrodd. Visst jag skulle nog kunna köra på järnet men hur bra skulle jag må sedan? Och hur långt skulle det hålla?

(((Over and Out)))