Det är såååå synd om mig

Imorse låg jag på soffan och kollade på gårdagens avsnitt av Ugly Betty och Desperate Housewifes. Jag njöt av ledigheten. Man gör det när man vet att man kommer jobba åtta dagar i rad, med långa timmar... Men på eftermiddagen förändrades mitt humör.

Jag började hosta igen och kroppen kändes helt svag. Orkar ingenting nu. Vill bara åka hem till min mammi och bli omhändertagen. Mamma är alltid bäst. Hur gammal man än blir.
Missar samlingen med fotbollen.

Jag känner mig helt olycklig just nu. Vet att jag istället för att sörja att Marcos kommer åka iväg, bord glädjas över tiden vi har tillsammans just nu. Men det är svårt. Jag känner mig rätt lost. Antar att det kanske är normalt. När man varit med någon så länge och helt plötsligt skall man stå på sina egna två ben.

När jag flyttade hemifrån kände jag inte såhär. Då var det ett äventyr. Antar att jag kommer komma på andra tankar så fort man kommer igång med fotbollen igen. Men just nu, just nu vill jag bara proppa i mig en himla massa choklad!!! Hahaha. Tragiskt.

Ibland får man väl ändå tycka synd om sig själv?

(((Over and Out)))